Sanningen..

Vill ni veta sanningen om mig?
Nu låter det som om jag ljugit om hela mitt liv men så är inte fallet..

Men..

Jag har hamnat i någon sorts svacka, allt känns bara skit.
Man håller masken inför folk. Så ingen anar att man egentligen mår skit, mina leenden är falska likaså skratten.

I'm in pain..
Jag har så ont, så ont att jag snart.. Ja, jag finner inga ord..

Plus att sedan en vecka tillbaka så har jag en hemsk klåda på mina ben, det går inte bort även fast jag klia som en galning.. Hamnade på en sida på internet där det stog lite om klådan jag har..
Det kan ha någonting med levern att göra - gallsyror och ja.. Förstår inte så mkt. Så man ska in på mer provtagning nästa vecka, Nu är det inte bara ämnesomsättningen jag måste kolla utan nu är det detta också. Ska även börja äta mer tabletter inte bara Niferex utan nu blire de här mot klådan också.

Jag hatar tabletter, sämst på att komma ihåg dem.!

Det känns som om jag bara klagar konstant, men här får man klaga tycker jag.
Kan knappt gå snart, ryggen håller på att ge upp. Ljumskarna säger emot och jag kämpar tappert hela dagen med att orka gå.
Jag är trött, vill sova men sover oerhört dåligt eftersom jag har problem med att kunna röra mig i sängen.

Jag har hållit tårarna inne hela tiden, men igår gick det inge mer.
Det blev för mkt helt enkelt.
Tur jag har Rikard, han kramade om mig - tröstade mig och sa att det här löser och hjälps vi åt tillsammans med. Sedan gav han mig massage, han massagerade mig en väldigt lång stund. Inga klagomål, utan han satt där så snällt. Tillslut sa jag att det var bra. Tyckte så synd om honom, han kanske hade kramp (!?) who knows; han sa inget.
Men i själva verket skulle jag kunnat sitta där hela natten, hans händer är så underbara..

Men skönt vare att få massage och ännu skönare vare nästan att få gråta ut dom där krokodiltårarna som hela tiden funnits där inom mig.

Efter jag gråtit klart och trodde jag hade slut på tårar så ringde lillebror..
Berättade en historia jag inte trodde var sann.
Jag blev uppstressad och rädd.
Grät ännu mer..

Men nu är det äntligen en ny dag.
Är hundvakt åt lilla Sammie.. Eller lilla och lilla han är ju stora grabben nu :)
Han är lite ledsen på mig, fick lov att sära på Alfred och Sammie för Affe blev less så han ligger inne och Sammie är i buret och är jätte ledsen på mig som tog Alfred ifrån honom.
Funderar på att släppa in Alfred igen, för nu är han uppvilad.
Gubben och André är ute på äventyr med hjulingarna - undra hur leriga dom är idag?
Kul å se när dom kommer hem.

Tror jag ska hämta posten, gå med Sammie, ringa provtagningen och ringa lillebror. Sen blire att invänta karlarna och kanske släng igen öga en stund.

Tack för er som orkade läsa igenom detta.
Ska försöka klaga mindre, i promise!

Tjarrå