Vidrigt..

.. gårkvällen slutade ju som den gjorde.

Ann-Gerd, Anna, Maja och Kent skulle på skidkvällen, dom skulle ta med Alfred också för att promenera med han hem.

Dom stog i hallen och alla skulle klä på sig ytterkläderna, Maja öppnade dörren och gick ut och så lät det typ sviiiiisch så var han totally gone, typ.

Ann-Gerd såg han vid Ingermar's vägen men sen var han borta. Han är ju trots allt svart och man ser han inte så lätt på kvällen.

Men dom ringde hem till oss, jag och Rikard skyndade oss att klä på oss jacka, skor, mössa och vantar. Täckbyxor hann vi inte tänka på. Ficklamporna åkte med och ett Xtra koppel.

Han hade typ sprungit bakom Östen's huse. Jag åkte bil med Jonas dit och Rikard skulle gå dit för att han kanske kunde träffa på hunn efter vägen. När jag och Jonas kom fram hittade jag stackars Anna och Ann-Gerd gåendes i den enromt djupa snön, dom såg lite less ut, för det var vääääääääääääldigt djup alltså.

Jag grabbade tag i en ficklampa och gick bredvid lagår'n och Annagumman följde med. Vi ropade och skrek på Alfred och lyste in i skogen. Efter ett tag så började han skälla och skallet kom närmare och närmare, men sen var det som om han fick panik, skallen blev ljusare och vad ska man säga "fjantigare" och Rikard hörde det och han sprang förbi jag och Anna i snön(som gick typ upp till låren) och så sa han att han kanske var i bäcken.

DÅ utbrast jag i tårar, gravid och oerhört känslig som jag är så sprutar det tårar...

Jag började tänka om det nu fanns en bäck där (som jag inte visste om) så låg han nog i den. För han hade inte skällt på väääldigt länge. Jag fick panik helt enkelt. Rikard sa åt mig att gå tillbaka och Anna hjälpte mig.. Det fanns ingen ork det enda jag trodde var att Alfred var död.

Men sen kom Jonas med Rikards skoter och dom sökte efter hans spår. Dom hittade spår...

Ursch bara vad jag stog och lyssnade fast jag egentligen inte ville..

Efter ett tag skrek dom att dom hittat Alfred, gubben trodde inte jag hört det och var på väg att ringa mig -gullälsklingen- men jag hörde för att Ann-Gerd och Anna ropade det till mig.

Han hade stått på bäcken, typ på ett ställe där det hade varit en vak, men som frusit igen, eller någonting åt det hållet.

VILKEN LÄTTNAD!! Då kom glädjetårarna och jag började skaka som ett asplöv och när jag kom upp från denna vidriga snö och stog bredvid bilen så började jag må fruktansvärt illa.

Rikard kom tillbaka med en väldigt trött Alfred, men dem promenerade hem. Och jag åkte i bilen med Ann-Gerd och Anna..

Tack Anna för att du följde mig hem för att se så jag tog mig in.

ÄLSKAR DIG

Jag la mig på soffan för att varva ner och vänta på mina gubbar.

När dom kom hem var Alfred lugnare än lugnast och somnade nästan på plats, gud så jag kramade om han.. Och gubben fick sätta sig ner, han skakade, mådde väl lite si så där.. Var genomsur från snön och hade ont i lungorna. Men det är inte så konstigt, där han hade SPRUNGIT i snön var det upp till midjan. Älskade vän!

Men allting slutade ju bra :)

Min hund kom hem igen...

Och stackars Majagumman, hon mådde nog inte så bra.

Hon trodde ju det var hennes fel eftersom det var hon som öppnade dörren.

Men detta kunde ha hänt vem som helst när som helst..

Åh vad jag älskar dig Alfred, knasboll